Körminnen från Bettan

Brev från Bettan Andersson – Körminnen

Sommaren 1987 flyttade jag från Värmland till Smedjebacken. Det var mitt jobb som förde mig dit. Jag hade ingen släkt där. Jag kände absolut ingen. Varandes uppväxt på landsbygden där alla kände alla, var det lite märkligt för mig att t ex gå på affären och inte ha nån’ att heja på!

När hösten kom började jag i kyrkokören och efter första körövningen fanns det drygt 25 personer som hejade och kanske pratade en liten stund när vi möttes vid mjölkkylen eller vid hyllan med makaronerna. Det var trevligt!

Jag hade sjungit i kör sen’ barnsben, men inte i särskilt stora körer. Därför var jag smått euforisk över att ha hamnat i en kör som hade den repertoar jag längtat efter. Det var så roligt!

Förutom alla härliga musikaliska upplevelser både på hemmaplan i Sme’backen och på olika körresor, till körstämman i Skinnsberg, alla körinternaten och rikskyrkosångshögtiderna, för att nämna några, har kören betytt så mycket mer. Inte minst gav den vänner för livet! Det är jag så tacksam för!

Nu fyller kören 100 – att hålla igång en verksamhet så länge är en storartad prestation av alla inblandade parter, av körsångarna och inte minst av körledarna. Betänk att Erik innehaft den positionen i över 40 år! Jag råkar vara gift med en kyrkomusiker och ser på nära håll hur mycket arbete, engagemang, entusiasm och uthållighet det kräver. Erik är värd all beundran!

Det hände att Erik retades lite med mig när jag for hem till Värmland. Han kallade denna vackra(ste?!?) del av Sverige för ”de norska provinserna”. Nåväl, jag tillbringade alla jularna där och har följaktligen aldrig varit med och sjungit i julottan i Norrbärke. Dock har jag fått många målande beskrivningar av densamma. Så här har jag föreställt mig att det kunde gå till:

Till kören och Erik inför Julen

Midvinternattens sömn ej lång.
Bara nån’ enstaka timma.
Upp du stige att hasta till sång.
Det tycks man ginge i dimma.
Månen vandrar sin tysta ban.
Snön lyser vit på fur och gran.
Snön lyser vit på taken.
Endast kantorn är vaken!

För sin hand genom skägg och hår.
Rynkar bekymrad sin panna.
I år är tröttheten för svår!
Jag önskar att hemma stanna!
Slår, som han plägar, inom kort,
slika farliga tankar bort.
Går att ordna och pyssla.
Går att sköta sin syssla.

Ilar ivrigt till orgelpall.
Fingrar på klaviaturen.
Kören sjungs upp med liten trall.
Men var detta den rätta duren?
”Det går för högt, byt tonart, sänk!”
klagar någon från sin bänk.
Snön vit på taken lyser.
Kören är sömnig och fryser.

Tågar så in i procession
Till ”Ära vare…” utan noten
Det är svårt att hålla ton
och se var man sätter foten.
Någon slumrar i morgonväkt
och fumlar dåsig fram kollekt.
Vem snarkar högljutt? Den kraken
är inte alls särskilt vaken!

Kyrkan rymmer värme och ljus
och plötsligt får sången vingar.
Psalmer, körsång och orgelbrus –
Hör hur härligt det klingar!
Månen sänker sin tysta ban
Över alt, bas, tenor och sopran.
Tänker man rätt på saken
Är det allt gött att va’ vaken!

Grattis kören! Allt gott önskar jag er inför nästa sekel.
Elisabeth Andersson, körmedlem (alt) 1987-97
Numera passiv medlem.
Kyrkokören 1990 Bettan