Körminnen från Staffan Carlsson

Jag kom tidigt i kontakt med körerna i Smedjebacken då min far Harry Carlsson (Hycon) sjöng i både kyrkokören och senare i manskören. Den legendariske dirigenten Holger Pettersson besökte alltid vår familj på julafton för att stämma fars cittra; minns dem stående i köket ätandes en sillmacka och drickandes var sin julnubbe. Jag var också med farsan när han tillsammans med Sam och Anna-Greta Söderlund var ute på affischeringsturné inför någon större (jubileums)konsert med manskören. Det var samme Holger, Sam och Anna-Greta som senare skulle bli mina läromästare i både blandade kören och i manskören. (Som kuriosa kan nämnas att jag nu varit manskörens dirigent längre än någon annan dirigent i dess historia, legendaren Brodin inräknad.)

Jag fick tidigt, redan i koltåldern höra att jag var musikalisk, lekte att jag spelade piano på köksstolarna, trummade på allt och kunde lätt höra hur ackorden skulle växlas på cittran när vi sjöng någon barnvisa. Som fem- sexåring fick jag komma till Valdemar och Greta Holm som bodde i samma hus, Vasagatan 16, Beckasinen, som vi. Valdemar, musiklärare på realskolan och församlingens organist var sällan hemma men snälla tant Greta tog sig an mig och placerade mig framför deras stora svarta flygel – en himlastormande upplevelse för en musikaliskt nyfiken femåring. Det blev väl mest plink, men det sades att jag kunde ”ta ut” melodier som jag hörde.

Jag gick med i blandade kören torsdagen den 22 september 1969. Fredagen den 23 ryckte jag in i lumpen, for med killar från Ludvika till A6 i Jönköping. Jag minns att jag som skäl för att gå med i körerna anförde möjligheten att ha något att komma hem till, att längta till. Jo, så var det!

Men det bör sägas att jag även var med i den kyrkokör som bildades av några ungdomar sedan hela ordinarie kyrkokören sagt upp sig i samband med bråket kring Holger Petterssons påtvingade pensionering. Holger var ju vikarie utan examen, och kyrkorådet fick väl för sig att man skulle anställa en kantor med examen, och då skulle Holger bort. Men han hade bara ett halvår eller nåt sådant till pensionen så alla tyckte han kunde få sitta kvar.

Kyrkorådet, de högkyrkliga på den tiden, hade ingen pardon dock, och en ny ung tjej anställdes, och Holger försvann och fick hela kyrkokören med sig. Jag, Inge Hällkvist, Olle Hammermo (vars fader Per var en av dem som förordat kantor med examen) samt ett antal yngre damer varav några döttrar till högre tjänstemän som höll på utbildning och examen deltog i denna lilla och ganska kortvariga svartfotskör – som dock försvann ganska kvickt när den ordinarie kören kom till sans och gick tillbaka.

Sedan skulle man väl kunna ”dra” alla historier kring alla körinternat som min kompis Putte Dahlström och jag kraschade med allehanda mer eller mindre illasinnade upptåg…..

Med hälsningar från
Staffan Carlsson
Staffan