Dala-Demokraten 1/6 2015

main-logo
Körbjubileum med extra al(l)t

erik

Norrbärke kyrkokör under ledning av Erik Svensson firade sitt 100-årsjubileum i lördags. Det blev en mycket minnesvärd konsert.

Det svenska musikundret är inte bara exportframgångar på Spotify, ESC-vinnare och DJ:ar som spelar i Amerika. Det svenska musikundret är också körsången, med imponerande både topp och bredd – bara fotbollen har fler utövare.

Landsortens kyrko- och hembygdskör, som samlas och repeterar samma kväll varje vecka år ut och år in, har en utomordentligt viktig funktion som kulturell samlingspunkt. Är man själv inte med och sjunger, har man förmodligen någon släkting eller bekant som är med, och då går man och lyssnar, när det blir konsert.

Detta står fullständigt klart denna regniga majlördag, när Norrbärke kyrkokör under ledning av Erik Svensson firar sitt 100-årsjubileum. Bilar står parkerade lite här och var ända ner mot båthamnen, och inne i kyrkan finns knappt en sittplats att uppbringa. Evenemanget hedras också med närvaro av biskop Thomas Söderberg och en rad andra svenska och utländska kyrkliga dignitärer.

Den outtröttlige Erik Svensson har samlat ihop inte bara kyrkokören och Smedjebackens Musiksällskaps kör, utan förstärkt med Cantilenakören och manskören samt en välklingande barockorkester. Dessutom sångsolister som inte går av för hackor: bygdens egen Maria Keohane, sopran, har fått sällskap av Anna Zander, alt, Michael Stenbaek, tenor och Håkan Ekenäs, bas, alla sedan många år väletablerade i operavärlden.

 Det två timmar långa programmet bjuder på ”extra allt”. Här finns både profana och sakrala körfavoriter, alltifrån Carl Orffs stunsiga tonsättning av O Fortuna, ur den medeltida samlingen Carmina Burana, om den ständigt svekfulla tursamheten, och Anders Nybergs arr av Smedsvisan från Uppland, i taktfast 5/4, till Lacrymosa-satsen ur Mozarts Requiem och Halleluja-kören ur Händels Messias. Vi får också höra den glada och livliga Östbjörka-melodin på Den blomstertid nu kommer, och en fuga ur Johann Sebastian Bachs Magnificat.

Markku Miettinen drar på ett sensuellt saxofonsolo i Nils Lindbergs lika välbekanta som sanslöst vackra tonsättning av Shakespeares sonett Shall I compare thee to a summer’s day. Dikten som en anonym adelsman beställde som gåva till sin lover-boy – hbtq-frågor var kanske inte så kontroversiella på den tiden, i vart fall inte i de kretsarna.

Före paus delas också förtjänsttecken ut till körmedlemmar som varit med i 5, 10, 20, 30 och 50 (!) år, och Lions i Smedjebacken delar ut sitt kulturstipendium på 10.000 kr till Erik Svensson och kören.

Efter pausen kommer konsertens huvudnummer, Mozarts Kröningsmässa i C-dur K 317. Här är det extra alt: partituret innehåller av någon anledning ingen altfiolstämma, men Rastko Roknic förstärker basso continuot med sin barockviola.

Det märks att Erik Svensson lagt den mesta energin i att repetera kröningsmässan. Insatserna sitter som de ska och nyanseringen är behärskad, även om intonationen ibland spretar en del. Credosatsen brukar vålla en del bekymmer när det gäller tempot: håller man nere tempot så att det blir bekvämt för fiolstämmorna räcker inte luften till för koristerna. Erik Svensson lyckas hitta en behaglig kompromiss, precis där det blir genomförbart för både kör och orkester.

Ibland kan det kännas störande, när publiken råkar applådera mellan satserna i ett flersatsigt verk, särskilt om det är en mässa eller ett oratorium. Men inte här – Erik Svensson och kören är väl värda alla applåder, även mellan satserna.

Applåder även för den flödiga solokvartetten i Benedictus och för Maria Keohanes väloljade solo i Agnus Dei.

Som sagt var – en jubileumskonsert med både extra allt och extra alt.